Enligt Statens medieråd har nästan hälften av alla 2-åringar varit ute på nätet och använder surfplatta frekvent. 80% av alla 12-åringar har en egen smartphone med ”hela världen i sin ficka”. Sociala medier har blivit allt viktigare plattformar för umgänge och omvärldsbevakning.
Enkelheten att publicera sig gör att gränsen mellan konsument och producent börjar luckras upp. Att vara uppkopplad är en stor del av våra liv. Det måste vi förhålla oss till, som privatpersoner och som folkbibliotek. Diskussionerna har på senare tid handlat mycket om skärmtid, men låt oss istället ägna oss åt innehåll. Att sitta framför en skärm är ju inte att göra en sak.
Om begreppet MIK
Statens medieråd tillsammans med Svensk biblioteksförening och UR har varit drivande i att etablera MIK (Medie- och informationskunnighet) som begrepp. Det är en översättning från engelskans MIL (Media and Information Literacy) och lyfts fram som ett samlingsbegrepp för en rad olika kunnigheter. Det kan absolut underlätta med ett gemensamt begrepp som redan används av andra aktörer. Men samtidigt är begreppet så omfattande att det kanske ändå är svårt att veta vad exakt vi pratar om när vi pratar om MIK.
Vi är kanske mer bekanta med begreppet digital delaktighet. 2010 inleddes arbetet med det nationella kunskapslyftet Digidel där en rad samhälleliga aktörer gemensamt ville stödja fler i sin internetanvändning eftersom så många stod utanför den digitala världen. Detta samtidigt som banker och myndigheter började lotsa sina kunder (eller medborgare) att använda e-tjänster för att uträtta ärenden, vara delaktiga eller helt enkelt göra sådant vi är ålagda. Mycket i Digidel-satsningen kom att handla om mer tekniskt praktiska ting. Min erfarenhet är också att det till övervägande del är den typen av frågor vi får på vårt bibliotek, dvs. hur man bifogar ett dokument eller loggar in på sin bank, hur man skannar till sin mejl eller skriver ut sina biljetter.
MIK som begrepp rör sig mer i trakterna kring förståelsen för medier och internet och vad det för med sig. Kärnan är ett kritiskt förhållningssätt för att kunna tolka och värdera information. Såklart kan man också se det som att dessa färdigheter behövs för att vara digitalt delaktig fullt ut. Så begreppen är inte helt enkla att hålla isär, och kanske behöver vi inte heller ägna oss åt det så mycket. Det handlar mer om att fundera på innehållet och vilka delar biblioteket bör eller kan ha en roll i.
Folkbibliotekets roll
Att detta ändå är frågor som hör hemma på ett folkbibliotek står klart. I bibliotekslagen står att biblioteket ”ska öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet”. Siktet är inställt på förmågan att utnyttja digital teknik för att inhämta och värdera information. Och i ett av IFLAS manifest står att ”bibliotekarier ska sträva efter att öka medvetenheten om rätten till information”. Detta ställer krav på att vi inte endast tillhandahåller datorer, internet och information utan att vi också är aktörer som funderar på hur vi tillhandahåller tillgång till information för ALLA och bidrar till ökad kunnighet. Praktiskt MIK-arbete helt enkelt.
Och det i sig är inget nytt för oss på bibliotek. Både genom våra studier och i vårt praktiska arbete är informationskunskapen närvarande, vi är samtalspartners med våra referensfrågor och vi har övat upp ett kritiskt förhållningssätt. Men vi behöver bygga på. Våra kunskaper räcker inte alltid till för att möta aktuella frågor i en digital utveckling som dessutom går väldigt snabbt.
MIK i folkbibliotekspraktiken
Så hur kan vi jobba mer aktivt med MIK? Ett bra första steg kan vara att genomföra den digitala fortbildningen som finns på Medierådets webbplats tillsammans i arbetsgruppen. Det tar ungefär två timmar och kräver inte så mycket föreberedelser. De animationer, filmer och frågor som fortbildningen innehåller ger upphov till diskussioner i arbetsgruppen som sällan får så mycket utrymme i gruppen som helhet annars. Sen gäller det att också få upp ögonen för det vi redan gör och bygga på det. Planering av bokprat, språkcafèer och skyltning kan allt göras med MIK-glasögon på. Ett e-språkcafé kanske eller ett bokprat med fokus på böcker om nätmobbing kan fungera som utmärkta ingångar. Olika skaparaktiviteter kan också leda vidare. Mina kurser i programmering leder till exempel alltid till frågor om upphovsrätt. Samtal är något av vår nyckelkompetens enligt mig, så det kan vi utnyttja.
MIK-arbetet är en process som måste få ta tid, vissa frågor måste få stötas och blötas i arbetsgruppen för att det ska bli möjligt att ringa in vilka områden där fördjupning behövs och i vilka frågor vi ska hänvisa vidare till andra experter. Samarbete med andra är viktigt, liksom att känna till hur andra organisationer och myndigheter jobbar med frågorna. Vi kan vara både aktörer och förmedlare. Men om vi känner att vi är delägare till dessa frågor så behöver vi också synliggöra detta utåt. Det är något som jag tänker att MIK-arbetet kan bidra till att lyfta. Hur vet egentligen våra besökare vilka frågor de kan ställa till oss?
Marika Alneng,
Stockholms stadsbibliotek, biblioteket i Hässelby gård
Denna artikel är även publicerad i Länsnytt 2 2016 med tema Lärande.
