Foto: Pia Borrman
Artikel ur nya Länsnytt!
En förskjutning.
Det är snart 22 år sedan jag började min bana som barnbibliotekarie. Det var på Vaxholms stadsbibliotek och jag tog emot skolklasser i långa banor – bokpratade och bokpratade och bokpratade. Utan att fundera så mycket på det, ska erkännas, gick all tid åt till barnen i deras roll som elever. Jag tror att skolklasser på besök även idag utgör en stor del av barnbibliotekens verksamhet, men ser också en förskjutning mot aktiviteter riktade mot barn och unga på deras fritid. Allt fler bibliotek erbjuder till exempel läsklubbar och skrivarverksamhet, och dessutom många aktiviteter på skolloven. Även här finns en riktning mot mer läsupplevelse och mindre prestation.
Vad förskjutningen beror på vet jag inte. Kanske kan nya Skollagens skrivning om att alla skolor ska ha tillgång till skolbibliotek spela in? Kan det vara så att folkbiblioteken inte längre kompenserar för skolans brist på skolbibliotek, utan fokuserar mer på uppdraget att erbjuda barn och unga biblioteksverksamhet de söker på egen hand – för egen läslust och eget kunskapande? Kanske också vetskapen om att barn förknippar biblioteket med skola och tvång, istället för eget val och lust? Som Kulturrådet säger: det är skolan som lär barnen att läsa, och biblioteket som gör dem till läsare.
En trygg plats att bli sedd på
Två gånger har jag på kort tid stött på begreppet en trygg plats att bli sedd på. Det är barnbibliotek som beskrivs i artiklar om Malmö stadsbiblioteks nya avdelning för de små barnen, Kanini, och om ungdomsbiblioteket Tøyen i Oslo. Jag kommer givetvis genast att tänka på kvalitetsmodellen och kvalitetsparametrarna trygghet och lyhördhet. Biblioteket som en plats dit barn kan gå utan att vara rädda för att utsättas för hot och våld. Ett ställe där de kan fråga efter böcker om skilsmässa, sexualitet och annat de inte kan prata med någon om. Där personalen ser dem, lyssnar på det de säger och det de inte säger. Personal som vet att de kanske inte vågar fråga, och kan hjälpa dem genom att lyssna, ställa frågor och låta barn ta tid. Som vet att det sociala mötet måste äga rum innan frågemötet kommer till stånd. Det ställer stora krav på bibliotekspersonalen. Det handlar om tid, om förhållningssätt, om prioriteringar och om kompetens.
Foto: Pia Borrman
Når vi alla?
Når vi dem vi vill nå? Kommer de till biblioteket? Kan vi hitta dem på andra ställen? Vilka samarbeten med andra aktörer i lokalsamhället kan hjälpa till? Det kan vara öppna förskolan för att nå de familjer med annat modersmål än svenska som inte tror att biblioteket är till för dem. Det kan vara fritidsgården för att nå de ungdomar som inte känner sig bekväma i den kultur som råder i biblioteket. Det uppsökande arbetet som var så stort innan den ekonomiska krisen på 1990-talet ser jag blomma upp igen. Det är mycket glädjande och nödvändigt för att visa på bibliotekets roll och kraft i samhällsbygget.
Projekt om barn på fritid
I höst sätter Regionbiblioteket igång projektet Barn på fritid. Det kommer att ha flera spår, och liksom i projektet Sagostunden kommer vi att knyta Åse Hedemark från Uppsala universitet till projektet. Workshops om (referens)samtal med barn utifrån kvalitetsmodellen pågår under hösten. Samtal är ett viktigt ledord för projektet, liksom delaktighet.
Pia Borrman
Regionbibliotek Stockholm
