Dagen inleddes av tecknaren Rasmus Bregnhoi som berättade med hela kroppen om hur man skriver en nordisk barnbok:
http://blog.rasmusbregnhoi.dk/rasmus-skriver-en-nordisk-boernebog/
Därefter lyssnade jag på ett ganska ofokuserat samtal mellan Lani Yamamoto från Island och Bardur Oskarsson från Färöarna. Båda är nominerade till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris. Samtalsledaren var den danske tecknaren Oskar K. och de samtalade om den analoga bilderboken som konstart. Bardur sa att han sitter och ritar planlöst och väntar på att berättelsen ska komma, och det kan ta år. Texten ska illustrera bilderna snarare än tvärtom.
Lani berättade om sin bok Stina Storasaeng om en flicka som är rädd för kyla. Det finns en liten upplaga av boken som har ett stickat omslag som man kan stoppa in händerna i för att värma dem!
Oskar K. sa att han lovar att inte skriva fler barnböcker, oklart varför. Bardur svarade att han precis börjat så han ska inte sluta ännu. För honom började tecknandet med att en bibliotekarie tog honom på bar gärning när han ritade på en vägg, och uppmuntrade honom att fortsätta rita, fast på papper. Han började illustrera i en sporttidning när han var 14 år.
Samtalet mellan Barbro Lindgren och Mats Kempe var desto mer fokuserat och intressant. Han inledde med att säga att hennes böcker ofta är barns första möte med böcker och även vanliga i dödsannonser, ”man kan leva hela livet med Barbro Lindgren”.
”Det är viktigt att man får medkänsla med människor och djur som inte är som dom ska, det är det viktigast i livet och skrivandet tror jag” sa Barbro. Humor är också livsviktigt. Knut Hamsuns böcker gjorde stort intryck på henne när hon var ung. Hon läste Svält först, den var humoristisk liksom Markens gröda.
Astrid Lindgren och Barbro hade samma favoritböcker, men hon minns inte vilka. ”Det sitter härinne men det kommer inte fram när jag vill, tänk på att jag börjar bli gammal!”.
”Nu kan jag se att jag kommer närmre döden, det är nyttigt att tänka på det. Jag orkar inte med julen mer, jag har gjort det så många gånger, man orkar inte börja om hur många gånger som helst.”
”När Max balja kom ut på barnspråk blev det ett väldigt liv på lärarna” berättar Barbro. ”Man får inte lära barn barnspråk sa dom. Varför inte det?” Men hon kom på ett bra svar till dem: ”Jag tror att det är en humorfråga!” ”Nu ska de få!” tänkte hon och gav ut nästa bok med tolkande vuxenspråk! Mats Kempe: ”Maxböckerna visar på det poetiska i barnspråket.”
Hon berättade lite om samarbetet med Eva Eriksson. Hon kände inte till henne från början. Förlaget föreslog Eva, först var inte Barbro inte så begeistrad, och bad henne strama till bilderna lite. Resultatet blev Sagan om den lilla farbrorn. ”Både Eva Eriksson och Olof Landström (som illustrerat böckerna om Benny) kan rita hundar som man ser på blicken om de är hungriga eller ledsna, det kan inte jag” sa Barbro.
Från början gjorde Barbro inte bilderböcker utan kapitelböcker, till exempel de om Mattias (som jag älskade som barn!). Hon berättade hur hon hittar tonen och språket i böcker som exempelvis
Nu är vi gorillor låtsas vi: ”jag gjorde som jag brukar, jag smög i rummet bredvid och tog vad jag ville ha!”
Boken Garderobsbio kom till efter att en systerson lekte garderobsbio i Barbros garderob.
Mats Kempe pratade om att hennes texter passar väldigt bra att göra pjäser och annat av. Det är ofta barn i olika åldrar. ”Det som händer i dessa texter är ett lärande genom leken, man lär sig om över- och underordning, om olika djur och människor, om olika sätt att vara.”
När hon skrev Vems lilla mössa flyger tänkte hon på Nalle Puh men på mer modernt sätt. Ingrid från hemligt-böckerna hade kvar leksaker från barndomen och så hittade Barbro på några. Det blev så bra typer till boken: Röden, Bisamråttan, Farbrornallen, Stenkulan och de andra
”Barnböckerna ska vara ännu roligare för föräldrarna” slog Barbro fast.
Endre Lund Eriksen från Norge och Kenneth Bögh Andersen från Danmark berättade om digitalt berättande. Kenneth har skrivit sms-noveller Sms från helvetet http://smspress.se/forfatter/kenneth-boegh-andersen/ och Endre app-böcker för barn. Samtalet i korthet: Att skriva en berättelse som app liknar att jobba med film. Man arbetar tillsammans med andra yrkesgrupper. Författaren är involverad i det som handlar om berättelsen och världen den utspelas i, men andra kompetenser behövdes för att skapa det digitala i appen.
Litterär kvalitet är viktig. I värsta fall blir det ingenting, i bästa fall en bra kombination mellan bok och spel. Författare har ju en bra kompetens när det gäller att skriva berättelser till spel, som borde användas mer.
Endre sa att ”det handlar ju ändå till syvende og sidst om att berätta en historia. Den som kan berätta en spökhistoria är den stora hjälten på alla sommarläger”.
Så snart det kommer ett nytt teknisk format finns möjligheten att göra berättelser där, t ex Kik eller Instagram menade Kenneth.
Endre avslutade med att ”det är inte säkert att alla vill interagera. Det nya är ju att avverka tv-serier, en gammal form på ett nytt sätt!”
Nästa blogginlägg kommer om några dagar med axplock från resten av konferensen.
Pia Borrman
Regionbibliotek Stockholm
Foto: Pia Borrman
