Den här artikeln har även publicerats i Länsnytt nummer 1 2014.
Carina Fast, fil dr vid Uppsala universitet, brukar tala om hur endast de barn som har samma kulturella kapital som läraren får packa upp sin ryggsäck av erfarenheter i skolan. De barn som däremot inte läser samma böcker och använder samma språk som skolan anser är värdefullt, de får inte ens ta med sin ryggsäck till skolan. Ett exempel hon nämner är Pokemonkort som för en del barn kan vara en ingång till både skriftspråk och till det engelska språket men anses värdelösa och förbjuds i vissa skolor. Läs mer i hennes bok Literacy i familj, förskola och skola (2008). Jag funderade på hur detta resonemang kan överföras till biblioteken. Tar vi vara på alla barns erfarenheter i vår verksamhet? Angår vi alla barn? Några föreläsningar jag lyssnat på den senaste tiden tar också upp frågan:
Ove Sernhede, professor vid Göteborgs universitet, talar om den segregerade staden där de utarmade förortsskolornas resultat pekar brant nedåt medan ungdomarna på fritiden ägnar sig åt kreativa och nyskapande verksamheter inom till exempel graffiti, musik och dans. Han menar att det finns en paradox här och att skolan inte förmår ta hand om elevernas egen verklighet, deras eget skapande.
Magnus Persson, professor Högskolan i Malmö, menar att de läsfrämjande insatserna måste anpassas till de ungas egen mediekultur, säger han. Han talar om de nya läspraktikerna som måste flytta in i skolans litteraturläsning: de som handlar om det sociala, intermediala, kollektiva och passionerade läsandet.
Gunilla Molloy, docent vid Stockholms universitet, har forskat om läsovilliga killar. Hon säger att lärarens ingång i texten sällan är den ingång eleverna har. Literacy är en social aktivitet vars olika former används i olika sammanhang. Skolan och fritiden värdesätter olika former. Maktförhållandena mellan olika form av literacy behöver komma i balans. Om vi ska nå de ovilliga killarna måste vi ta reda på vad de redan kan, inte utgå från det de inte kan.
Kerstin Bergöö, fil dr vid Högskolan i Kristianstad, menar att pedagogerna inte ska hålla populärkulturen utanför förskolan. Plocka in dem och arbeta med dem på samma djupgående sätt som med böckerna säger hon. Hon tar Bionicles som exempel. Berättelsen om dem har samma tema som Bibeln, Koranen, myterna och Astrid Lindgrens berättelser: kampen mellan ont och gott. Dessa figurer bär på bra berättelser, men vi ser bara att de är plastiga och har svärd.
Angående de nya läspraktikerna som Magnus Persson tar upp, så tänker jag att här finns ju biblioteken eller har åtminstone en möjlighet att vara med. Några exempel:
- Det sociala läsandet: bokklubbarna och läsecirklarna.
- Det intermediala läsandet biblioteken erbjuder många kombinationer av medier som till exempel serier och ljudböcker.
- Det kollektiva läsandet: förutom bokklubbarna erbjuder de flesta bibliotek sagostunder och annan högläsning, ibland även för vuxna.
- Det passionerade läsandet: jag tänker direkt på alla aktiviteter som sker kring till exempel Hungerspelen, Twilight och Harry Potter, och som bygger på kärlek och passion. Hela fandom-kulturen med fanfiction, fanfilm, fanzines etcetera drivs av passion!
Frågan är jag lämnar över är: tar vi vara på barnens och ungdomarnas erfarenheter, kultur- och medievärld, intressen, kunskaper och erfarenheter när vi planerar vår verksamhet, när vi tar emot grupper på biblioteket och när vi möter enskilda unga människor?
Pia Borrman
Regionbibliotek Stockholm
