Konferensen, som återkommit efter uppehåll i några år, hade temat Undergång – eller övergång? Första dagen var temat dystopier och andra mörka strömmar i barn – och ungdomslitteraturen. Här kommer några glimtar av dagen.
En fråga som kom upp var varför dystopier är så stora just nu. Den svenska författaren Per Nilsson sa att han tror att det är ett sätt att handskas med ångesten över samtiden, en slags KBT! Sofia Nilsson, också svensk författare, pratade om en fascination över hur bräckligt samhället är. Det är inte mycket som behövs för att det ska rasa samman. En annan aspekt hon lyfte fram var att individualismen hyllas nu och att det är ett tema i de dystopiska berättelserna. De menade båda att de kan fylla en funktion av samtalsunderlag för ungdomar, kanske tillsammans med vuxna. De handlar mycket om existensiella frågor.
Ett annat samtal var mellan tecknarna Svein Nyhus, hans dotter Kaia Dahle Nyhus (båda från Norge), Lilian Brögger (Danmark) och Anna Höglund (Sverige). De har alla illustrerat bilderböcker med mörka teman, så som skilsmässa, depression och alkoholism. Anna Höglund sa att man kan skildra vad som helst i bilderböcker för barn, men eftersom barnen har en begränsad erfarenhet måste berättelsen sluta någorlunda positivt i alla fall.
Maria Nilsson, lektor på Linneuniversitetet, som skrivit boken Teen noir berättade underhållande om dystopier. På frågan varför de är så populära hade hon flera svar: det finns en oro inför framtiden både gällande miljön och demokratin, det är en slags vilda västernromantik över dem – att vara pionjär, överleva och starta på nytt, de skildrar uppror mot den äldre generationen, och dystopin passar in i trenden cross over-litteratur där gränsen mellan ungdomslitteratur och vuxenlitteratur flyter mer än på länge (även om det inte är något nytt). En tid hade vi skimrande vampyrer, så kom de fallna änglarna, zombierna och så nu dystopier. Men de är förstås inte nya de heller, tänk på Kallocain, 1984 och Fahrenheit 451 till exempel. Den sistnämnda ser Maria Nilsson som den som influerat nutidens dystopiförfattare mest.
Det finns en hel del samhällskritik i genren: kritik mot utseendefixering, miljöförstöring, sociala medier, frånvarande vuxna och ojämlikhet/ojämställdhet. Även en genererationskonflikt: det är oftast de vuxna som förstört jorden, de ljuger för barnen eller till och med offrar barnen. Det finns mycket få goda vuxna i dystopierna. Ett vanligt tema är att huvudpersonens föräldrar ljugit för hen i hela hans liv.
Andra vanliga teman är att de utspelar sig efter katastrofen (själva katastrofen får vi sällan vara med om), det är en stark hjältinna, ofta utvald/med speciella krafter/predestinerad att göra något speciellt, revolt är en nödvändig ingrediens, kärlek likaså (gärna triangeldrama som var en framgångsfaktor i Twilight), och ofta är det de nära och kära som ska räddas – mer sällan hela kollektiv (individualism). Det är sällan vitt eller svart, motståndsrörelsen är inte heller god, och kan utnyttja vår hjältinna. Makt korrumperar, ibland blir det rejält cyniskt. Livet blir annorlunda efter revolten men kanske inte så mycket bättre, efter en tyrann kommer en annan.
En intressant iakttagelse Maria Nilsson gjort är att läsning i någon form ofta är viktigt. Hjältinnan behöver hitta någon kulturell artefakt: en förbjuden bok, dokument, skiva eller liknande.
Samhällssynen är mörk, i synnerhet i de amerikanska dystopierna. Där finns ett tvivel på demokratin och på att människor klarar av att ta det ansvar som demokratin innebär. I de skandinaviska dystopierna menar hon att det är en ljusare syn på samhället. Lärare tycker att de är bra underlag för samtal i skolklasser.
Avslutningsvis hamnade hon hos Voltaires Candide: jag kan inte göra något åt världen så jag odlar min trädgård!
Pia Borrman
