Foto: Hanna Ekroth
Ur Länsnytt 2016 3-4:
Fredag och äntligen Bokstart igen, vad roligt! Vi möts som vanligt i stan och på väg till biblioteket småpratar vi om veckan som gått. På plats packar vi tygväskorna med bokstartsmaterialet, bibliotekets öppettider och vår evenemangsfolder. Vi tar också med en extrakasse som innehåller böcker till eventuella syskon och materialet på fler språk. En och en halv vecka i förväg har vi skickat ut vykort till familjerna med den tid vi önskar komma. Vi har också skrivit ut kartor och tittat på satellitbilder. Den här gången är första adressen en gård med flera hus utan nummer. Vi har ingen aning om vilket hus vi ska till. Utanför det tredje huset ser vi äntligen en barnvagn. Ingen svarar när vi ringer på. Vi hänger påsen på dörren tillsammans med en lapp att vi varit där.
Bokstart på hembesök
Vägen till nästa adress är en gropig grusväg där bara en bil får plats. Hur kommer det att gå att köra här nästa gång i vinter? ”Det måste vara det huset, det var gult på satellitbilden” säger Isabelle. Vi tar varsin väska och är noga med att bokstartsloggan är utåt så att föräldrarna ska veta vilka som ringer på. Dörren slås upp av en glad mamma med dottern på armen: ”Välkomna! Vad roligt att ni kommer. Kom in!” Vi blir visade till köksbordet, barnet sätts i barnstolen och vi erbjuds kaffe. Vi är noga med att be om bara en halv kopp, vi har ju inte tillgång till toalett och det känns för intimt att låna toa hos familjerna. Vi småpratar lite om bebisen, mamman undrar över projektet och vi berättar om Kulturrådet,
forskningen i England och berättar att just vår krok av Sverige nu är pilotområde. Samtalet går över på läsning. Vi lägger fram Kruusvals Imse vimse spindel – och berättar att den gärna får bli tuggad på, och sedan böckerna Bebis tittut och Apan fin, alla framtagna av projektets urvalsgrupp. Vi visar häftet med fler boktips och tipsar om babyevenemangen på biblioteken. Mamman har en fråga om barnets motoriska utveckling, vi drar oss till minnes kunskaperna från introduktionsutbildningen och ger ett svar vi alla är nöjda med. Det blir en perfekt ingång till kylskåpsarket om bebisars språkutveckling och guiden om språk och läsning. Vi sammanfattar innehållet, t ex att boken inte behöver läsas från pärm till pärm och ger rådet att prata mycket med bebisen, och sist räcker vi fram gosedjurselefanten som en påminnelse att prata, sjunga och ramsa mycket. Vi berättar att vi kommer med nya böcker när bebisen är ett år och säger hejdå.
”Bilreflektioner”
På vägen till nästa ställe samtalar vi om våra reflektioner, skriver ner de tankar vi tror kan vara bra att föra vidare till Kulturrådet och vi för in besöket i statistiken. Nästa familj är på väg bort, men vi får en stund i dörren, räcker fram påsen och drar en kortversion av informationen. Ett syskon tittar fram bakom föräldern och vi får tillfälle att ge en syskonbilderbok. Föräldrarna är till en början avvisande men när de tittar i påsen och ser alla sakerna smälter de, visar upp bebisen, och gläds över att vi kommer även nästa termin. Det blev ett möte mitt i livet och vardagsstressen. Våra bilreflektioner rör sig kring hur även ett kort bokstartsmöte kan ändra på bilden av biblioteket och läsning i stort.
Det sista besöket är på en ö med färjetrafik. När vi väntar på färjan passar vi på att gå ut och sträcka på benen i solskenet och ta en paus. Väl framme frågar vi några öbor om vägen. Vi är noga med att berätta att vi är från biblioteket, och om
projektet, för att göra reklam för vår verksamhet.
Bokstart gör skillnad
Vi hittar till slut det lilla torpet vid stranden omgett av fårhagar och lador. Vi blir bjudna in, erbjuds att sitta på kuddar på golvet, och får hembakt bröd bakat i vedspisen. Det är en alternativ familj, vårt bibliotek ligger ju nära Waldorfcentrat
i Järna. Det blir ett långt samtal om läsning, berättelser om barnets utveckling, bibliotekets verksamhet, och den ena förälderns språkstörning, ett samtal där essensen i yrket verkligen pulserar. När vi går därifrån är vi fyllda av glädje och
bubblar av intryck. Både professionellt och privat känns det som att vi fått med oss något viktigt; en kunskap om olika livsvillkor och en djupare insikt om vårt upptagningsområde. Nu, om inte annars, märker vi hur viktig Bokstartsprojektet
är, både för bebisarna, för biblioteket, och för oss själva som yrkesmänniskor och medmänniskor. Och vi förstår att vårt arbete gör skillnad.
Isabelle Mattsson
Veronica Gran
Södertälje bibliotek
PS. Berättelsen är en sammanslagning av våra erfarenheter
från många besök och beskriver inga verkliga
personer.
Denna artikel är även publicerad i Länsnytt 2016 nr 3-4.
