Min tatuerade mamma, utbildningsministern – personlig betraktelse om analfabetism

MammaArtikeln är också publicerad i Länsnytt nr 1/2013 [pdf].

I höstas arrangerade Hallunda bibliotek i norra Botkyrka ett fantastiskt och historiskt program om analfabetism. Det var första gången som jag upplevde mångfalden, platsens politik och folkbibliotekets grundidé på nära håll och inte bland akademiska uppsatser, rapporter, verksamhetsplaner mm. Publiken bestod av forskare, högutbildade, lågutbildade, journalister, analfabeter, beslöjade och icke-beslöjade kvinnor, ungdomar och äldre m.fl.

Dagarna innan och på vägen till biblioteket hade jag bara en människa i huvudet som jag tänkte på och det var min mamma med sina glädjande tatueringar från ungdomsåren. Ja, jag tänkte på henne som var analfabet per definition men utbildningsminister i hemmet.

Det var en gång… I en liten by i ”Tusen och en Natt ”-landet Persien blev en lång, vacker och tatuerad flicka med blåa ögon som var barnbarn till byns klanledare kär i en kortväxt men stilig bondpojke med bruna ögon. De gifte sig trots alla odds men det var över klanledarens döda kropp att de kunde leva kvar i byn. Att bli kär i en bondpojke var mot alla regler och traditioner. Den unga flickan med ett stort och kärleksfullt hjärta var beredd att offra allt för sin älskade. Det unga paret lämnade byn och invandrade till en industristad i Södra Persien för att försörja sig.

Pojken som också var analfabet vid den tidpunkten tog anställning som fabriksarbetare. Så småningom fick de nio barn, sju överlevde. Båda två var analfabeter med stort intresse för utbildning. De hade tydliga roller, pappa arbetade på dagarna och pluggade på kvällarna och mamma skötte hemmet och berättade sagor på kvällarna. Jag glömmer aldrig hennes sagor om det goda och det onda och den goda världen som den goda människan skapar.

En annan viktig uppgift som mamma åtog sig var att kolla om barnen hade gjort sina läxor och vad de hade för hemuppgifter. Det som förmodligen är mest intressant i min lilla historia om min mamma är myten att akademiska barn kommer från akademiska familjer.

Hur är det möjligt att dessa två analfabeter uppfostrar sju akademiker? Vad såg de i utbildning? Vilken omvärldsbild hade de? Jag förstår att frågan är komplicerad och jag vill inte på något sätt romantisera och prisa analfabetismen. Jag vill bara uppmärksamma mina läsare att även analfabeter har stora visioner och drömmar för en bättre värld, oftast genom utbildning.

Har du ställt frågan till dig själv varför analfabeter, framför allt från afrikanska länder, skickar sina kära barn till Europa trots barnens låga åldrar och faror med smugglingen? Är de enbart ute efter europeiskt bröd på deras bord eller ser de en ljus framtid med utbildning för deras barn också? Det finns olika skäl varför dessa barn och deras kommande generationer aldrig upplever denna framtid – men en sak är jag övertygad om, och det är att det i Sverige råder en heteronorm och strukturell rasism som i de flesta europeiska länder.

Vad kan då folkbiblioteket göra i vissa invandrarområden där analfabetismen är utspridd bland föräldrarna? Folkbibliotek kan göra skillnad men det första steget som vi bibliotekarier kan ta i rätt riktning är hårt arbete mot våra fördomar. Denna målgrupp är lika viktig, kanske viktigare, än akademiker och högutbildade som besöker biblioteken. Med satsning på dessa grupper och deras barn förändrar du världen precis som mina föräldrar förändrade den med generationer av högutbildade och förmodligen goda människor som befinner sig i världens nästan alla hörn.

Tack mamma, sov gott!

Alireza Afshari
chef Uppdragsenheten
Stockholms stadsbibliotek

Relaterade poster