Sex frågor till Tomas Lidman – litteraturutredningens ordförande

Tomas Lidman har varit överbibliotekarie  vid Stockholms universitetsbibliotek, riksbibliotekarie 1995-2003 och riksarkivarie 2003-2010. Regeringen tillsatte i våras en kommitté, litteraturutredningen, och Tomas Lidman är ordförande.

Senaste gången litteraturens ställning utreddes var vid mitten av 1990-talet. Vad är anledningen till att den blir föremål för en ny utredning nu?
Utredningar i en eller annan form kring läsandet och litteraturens ställning i samhället har skett med viss regelbundenhet under hela efterkrigstiden. Det är kanske därför inte så förvånande att en ny utredning sätts till med tanke på de väldiga förändringar inom det litterära systemet som skett under den senaste 15-årsperioden. I direktiven för utredningen står att: ”det skett stora förändringar, både vad gäller läsvanor och utgivning av böcker och tidskrifter. Dessa förändringar är bl.a. en följd av en snabb teknisk utveckling och nya sätt att köpa och distribuera litteratur”. Inte minst är man alarmerad av att det finns tendenser till en negativ utveckling av läsförståelse, läsning och intresse för litteratur bland barn och unga. Utredningen som tillsattes i mars förväntas lämna underlag för beslut kring hur de medel som regeringen avsätter för verksamheter inom hela området bäst kommer till användning. Som vanligt är de ekonomiska ramarna synnerligen begränsade.

Kommer förmågan att läsa och hinder för läsning att behandlas i utredningen?
Sådana aspekter kommer givetvis in i arbetet när det gäller att uppmärksamma på vilket sätt litteraturens ställning kan stärkas i förskolan, grundskolan och gymnasieskolan. Däremot kan man knappast förvänta sig att utredningen kommer att behandla andra sidor av samma problem: utvecklingspsykologi, didaktik, dyslexi etc.

Tror du att synen på bibliotekens betydelse för litteraturen kommer att bli densamma som nu?
Personligen tror jag att biblioteken kan/bör spela en oerhört viktig roll i arbetet med att introducera barn och unga i läsandets inte alltid så enkla konst. Skolbiblioteken som nu från 1 juli i år äntligen fått ett naturligt och entydigt uppdrag är otroligt viktiga aktörer i det arbetet och det är något som utredningen säkert kommer att ta upp. Men också andra ingångar måste säkert prövas för mera läsovana grupper.

Finns det tankar på en samverkan mellan folkbibliotek och folkbildning när det gäller läsfrämjande insatser?
Vi har i ett förslag till regeringen i dagarna föreslagit att den skall fördela 1 miljon kronor just i syfte att försöka finna nya former för samarbete mellan folkbiblioteken och folkbildningen i det läsfrämjande arbetet. I våra möten med olika ”intressentgrupper” under sommaren och hösten har detta område identifierats som av stor vikt och vi vill gärna vidareutveckla våra tankar kring hur ett sådant mera strukturerat samarbete skulle kunna utformas.

Vad önskar du att Litteraturutredningen ska ge för resultat?
Först skulle jag vilja uttrycka min tillfredsställelse med att utredningen fått god tid på sig att fundera över de givna frågeställningarna och att svaren inte behöver forceras fram. Jag hoppas därför att vi skall kunna belysa situationen inom det litterära systemet i dag på ett någorlunda fylligt, vederhäftigt och problemorienterat sätt och att de förslag vi kommer med så småningom är begripliga och genomtänkta och givetvis till gagn för hela området. Mer precis vill  jag nog inte vara i dag.

En bok jag inte kan leva utan?
Svår fråga. Hjalmar Söderberg har förföljt mig sedan jag var helt ung, Tolstojs Krig och fred och Anna Karenina glömmer jag aldrig, inte heller glömmer jag den dag då jag i egenskap av chef för KB år 2000 var hemma hos Tomas Tranströmer i Västerås och hämtade delar av hans arkiv till handskriftsavdelningen. Hans poesi fanns sedan lång tid tillbaka i mina bokhyllor.

Ställde frågorna gjorde
Kerstin af Malmborg

Intervjun är också publicerad i Länsnytt nr 4/2011 [pdf]

Relaterade poster

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *