Projektet Biblioteket, boken och den långa svansen

”Det märkvärdiga med projektet Långa svansen är att det inte alls är något märkvärdigt” säger Johanna Hansson, områdeschef vid Stockholms Stadsbibliotek. Projektet har faktiskt lyckats med att gestalta vad ett bibliotek är (det som vi så ofta misslyckas med att beskriva). Och trots det alltså, inget märkvärdigt?

Ska biblioteket ha böcker som ingen läser? Kan vi göra våra samlingar mer angelägna? Hur lyfter vi äldre litteratur och kopplar den till samtiden? Under två år har personalen på Stockholms stadsbibliotek diskuterat dessa och andra frågor och prövat metoder och nya arbetssätt. Hur har det gått? Det har gått bra. Över förväntan.

Det finns ingenting som vi gjort under Långa svansen som vi inte kommer fortsätta med i, det har blivit ett arbetssätt snarare än ett projekt och det är idag integrerat i ordinarie verksamhet och har spridit sig inom hela organisationen.

Det menar Karin Runevad, enhetschef för LÄSA vid SSB. Bibliotekspolitiskt har det också fått genomslag, en knäpp på näsan åt alla dem som inte tror att biblioteket sysslar med böcker och läsfrämjande längre.

Men vad gör man med ett dött bestånd? Med övertygelsen om att böckerna inte bara samlar damm, att biblioteket sitter på en litteraturskatt och ”det vore tråkigt om vi inte använde det värde vi har till något bättre” uppstod initiativet till projekt Långa svansen.

Kopplingar
Nu ville man testa vad ett folkbibliotek är, ”konkretisera komplexiteten”, ”ge en visionär touch på vardagen”. Detta gör man genom att skapa kopplingar mellan samtida och dåtida svensk skönlitteratur, en koppling som, enligt Johanna Hansson visar att biblioteket inte bara är ett arkiv med bevarandeuppdrag men inte heller bara en bokhandel med kommersiella syften. Biblioteket blickar in i framtiden med historien på sina axlar, sätter den aktuella debatten i relation till tidigare debatter, visar klassiska verks inflytande på det mest moderna och senast utkomna.

Beslutet togs att arbeta halvårsvis i tema, för att avgränsa och för att hitta attraktiva ingångar. ”Att arbeta tematiskt skapar ett sammanhang och kan göra det enklare att fatta beslut och prioritera”, menar Långa svansens projektledare Annika Hermele. De teman som hunnits med under projekttiden är 30-talet, 60-talet, Tillbaka till naturen och Förbjuden läsning. I samtliga teman har böcker exponerats i en särskild ”hörna” med tidstypisk eller temamässig utsmyckning. Dåtida litteratur (upphämtad från magasinet) står bredvid samtida och visar på kopplingar genom tiderna.

Program, cirklar, barnaktivitet
Förutom skyltning och utställningar har det varit en omfattande programverksamhet med större och mindre program (ofta i lyckade samarbeten med förlag), litteratursamtal, bokcirklar, barnaktiviteter. Parallellt med det fysiska rummet har det skapats webbplatser inom projektets olika teman, taggning i katalogen, en långa svansen-blogg och twitter från magasinet. Och så facebook förstås. Mot slutet av projektet har man i samarbete med virtuella enheten börjat producera e-böcker inom långa svansen-temat för utlån.

Den programsatsning som varit mest framgångsrik och som kanske tydligast visat på kopplingen mellan dåtida och samtida svensk skönlitteratur är Själsfrändeserien. Kulturjournalist Harald Hultqvist (som under en tid även var projektkoordinator för Långa svansen) samtalar med en svensk författare av idag om en bok, en själsfrände som författaren hittat i magasinet. Han kommenterar själv den lyckade serien såhär: ”Den kvalitet som uppstår i de här samtalen är alldeles fantastisk. I samtal uppstår nya sammanhang, kopplingar och förståelse, som bygger demokratins livskraft”.

Harald Hultqvist och Karolina Ramqvist. Foto: Anna-Stina Takala

Harald Hultqvist och Karolina Ramqvist. Foto: Anna-Stina Takala

Ett lyckat förlagssamarbete är Bibliotekets Bokbazar, ett läsfrämjande arbete för den smala litteraturen. Tillsammans med förlagen har biblioteket byggt upp ett showroom för de böcker (poesi och smal skönlitteratur) som inte syns i bokhandeln. Initiativtagare till bokbazaren, poeten Magnus William-Olsson, betonade att det är biblioteket som står för urvalet, att det är nödvändigt att det är just biblioteket som värderar och ger läsarna möjlighet att välja bra litteratur, eftersom bibliotekets ansvar är att förvalta ett litterärt värde och inte ett ekonomiskt.

Under projektet har det visat sig att det finns en längtan i samhället efter vad biblioteket kan ge, en längtan att se bibliotekarier på scen, bibliotekarier som tar hand om författarbesöken och ställer en annan typ av frågor än journalister. Frågor har dykt upp som: Vad är det biblioteket kan som ingen annan kan? Vilken är bibliotekariens unika kompetens?  Famlande svar har diskuterats… ”En kompetens unik i sin kombination av kompetenser” (gäller inte det alla yrken?), ”Bär mänsklighetens minne på sina axlar” (tungt!), ”Värderar inte läsare och läsande” (eller är det just det hon gör?), ”I samklang med andra kan vi en massa saker” (bra på att samarbeta), ”Stora kunskaper i informationsbehov, stora pedagogiska kunskaper” (håller alla med om det?)

Och medan vi misslyckas med att beskriva så ligger svaret bara där gestaltat i all sin enkelhet och kanske lite märkvärdigt ändå – Den långa svansen.

Nina Frid
Regionbibliotek Stockholm

Relaterade poster

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *